"Jag är ju iallafall inte gay"

Precis så sa just en snubbe på tv. Det var viktigt för honom att vara tydlig med detta, så att ingen skulle få några idéer. Och den här bögskräcken är väl ingenting ovanligt kanske. Men, när det kommer ur käften på en snubbe som aldrig varit intresserad av kvinnor, eller att ha någon fysisk relation med en annan människa, utan istället tänder på bilar... ja då blir det för mycket till och med för min hjärna att hantera och jag översköljs av behovet att bara skrika ut "du är sjuk människa. SJUK!".
Och att vara gay känns ju som något som borde vara lättsmält för föräldrar och vänner i jämförelse med detta...

Jag vet. Jag borde vara öppen och förstående.

Men jag kan inte.

För det är alldeles för sjukt.

Något som helt klart är underskattat när man är sötsugen

...är att glufsa i sig havreflarnssmet. Så det tänker jag göra nu.

En finne på fingret

Är det ens möjligt?

Frågor som kräver svar

1. Hur kan vissa män svettas så mycket att det skapats en mindre sjö under dem när träningspasset på spinningcykeln är slut?

2. Varför sätter man in en överrörlig kvinna som ledare för ett Friskispass där man ska stretcha en hel del och hennes utgångspunkt är att det är "normal" rörlighet att kunna sitta med rumpan 1 cm från golvet och ändå ha båda hälarna i golvet? Hon fattar ju ingenting.

3. Finns det ingen forskning på att det ingår i en typisk ålderskris att börja springa? Det är ju så uppenbart!

Matalöst

Var på Café Ceder och lunchade och dum som jag var så höll jag mig inte till lasagnen (det säkra kortet) utan trilskades med att beställa en dagens. Den var svindyr och makalöst äcklig. De hade även glömt salladen som skulle serveras till. Som plåster på såren erbjöd de mig en gratis kaffe. Lite snålt tycker jag. De kunde gott erbjudit mig en ny lunch. Kontentan av det hela är att jag nu sitter här hungrig och sur.

Och hungrig.

Och sur.

Ja. Det var det. Nu ska jag åka hem och laga mig nånting så jag kan bli mätt och belåten.

Ett faktum

Av någon märklig anledning är det mycket lättare att komma på något jag vill skriva om när jag arbetar. Hurvida det beror på att jag gör allt för att slippa jobba när jag väl sitter på jobb eller för att jag stänger av hjärnan när jag kommer hem, det är upp till var och en att spekulera i. Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag behöver semester. Nu.

Förord

Grymt bra idé att ta upp min gamla blogg igen, tänkte jag. Men nu är jag inte lika säker längre. Jag har ju ingenting att skriva om. Jag har inga kids jag kan lägga in gulliga bilder på. Jag tänker inte lägga upp bilder på mig själv i min nya outfit. Och jag tänker definitivt inte delge er mina desperata försök att tappa några hekton hit och dit.
Jag kanske skulle ta och berätta om vad mina gulliga katter gjorde för roliga tokigheter igår? Nej tack.

Däremot så skulle jag kunna tänka mig att slänga ur mig ett och annat skällsord och även en nypa ironi. Kanske kan jag även få någon att skratta. Jag tänker göra mitt bästa.

Enjoy.